Mitt i en rymdstrid flög Allah Guld och Förhållande Kakel sina rymdskepp. Allah Guld hade förmodligen galaxens minst ödmjuka namn. Han kom från släkten Guld, som i flera generationer försörjt sig som gruvarbetare i en guldgruva. Eftersom Muhammed är ett såpass vanligt namn hade hans föräldrar tänkt att om folk döper sina söner efter profeten borde man även kunna döpa dem efter guden. Följaktligen hade Allah Guld ett förbluffande namn som ofta ingav en förvirrande respekt. Ett namn som Allah lät overkligt skrytsamt, men när dessutom efternamnet Guld lades till blev det så överdrivet att han kunde finna trygghet i dess högfärdighet. Inte nog med att han var döpt efter en gud, det fanns guld i hans namn också.
Förhållande Kakel hade ett mycket mer jordnära namn. Hans far kaklade badrum och hade menat att hans sons namn skulle påminna honom om vikten av att kaklet ska ha rätt proportioner.
"Matchtiden har börjat" utbrast Allah Guld. Varje rymdstrid var för honom en sport, en match som avgjordes av mod, snabbhet och precision. Han styrde skickligt sitt rymdskepp undan fiendens eldgivning. En av hans kamrater hade inte samma skicklighet, och flera laserskott genomborrade hans rymdskepp bakifrån.
"Han är i min bak!" skrek han. Vad gäller sista ord var detta ett av de märkligaste. Förhållande Kakel bedömde situationen. Han var den skickligare strategen av de två, och hade nu insett vad som måste göras.
"Typ, nå mannen. Bra, bra, bra. Låt oss motangripa. Den äckliga saken kom." Striden hade gått bra, ända fram tills den äckliga saken dök upp. "Jävlas du på mig?" skrek han åt den äckliga saken. Han hatade den äckliga saken, men han visste bäst hur man skulle besegra den och gav resten av sin skvadron goda taktiska råd. "Nå mannen, slå den i mellanögat."