Jag satt uppe i den mystiska ventilationen och väntade på rätt tillfälle att utför amin väl planerade plan. Min utrustning bestod som bekant av en rulle silvertejp, två kopparrör, en cirkelsåg och en dvd-film. Alla dessa föremål spelade en viktig del i min listiga plan.
Först tog jag cirkelsågen och sågade upp ett hål i golvet. Naturligtvis blev Ztefan förvånad av sågandet och tittade upp och fick sågspån i ögonen. Då hoppade jag ner i hålet och slog honom i huvudet med det ena röret. Sedan stoppade jag undan det för att gömma vid ett senare tillfälle då det hade mina fingeravtryck. Jag tog det andra kopparröret och tejpade fast det i hans hand så att det skulle se ut som om han slagit sig själv medvetslös. Sedan la jag DVD-filmen på hans skrivbord och kröp upp så fort jag kunde. När folk kom in för att titta efter så kunde de inte misstänka överfall, och när de tittade på filmen så såg de att det var en film där Ztefan begår brott. Det var visserligen jag som spelat in filmen i förväg, och det var jag själv som låtsades begå brott iförd en Ztefan-mask, men de gick på det. De blev irktigt upprörda när de bevittnade Ztefan begå de hemska brotten, så de släpade iväg honom och låste in honom i en taxi som de betalade att köra till sydfrika och släppa av honom där. Det var då jag insåg hur framgångsrikt jag utfört planen. De hade blivit så uppretade av de förfalskade brotten att de tagit sig tid att leta upp en taxifirma som kör mellan kontinenter och dessutom samlat ihop tillräckligt med pengar för att betala bortförandet av Ztefan.
En tid senare dök Liza Parklund upp med en annan intressant DVD. Tydligen hade jag inte ännu fullt förstått hur otroligt arg hon hade blivit för de hemska ospecificerade brotten jag framgångsrikt beskyllt Ztefan för, och nu fick jag se djupet av hennes vrede. Hon hade installerat en dold kamera i bilens baklucka, så att hon kunde filma Ztefan och gotta sig åt hur rädd och inlåst han var. Jag gjorde en mental anteckning att aldrig någonsin reta upp henne, och satte mig för att titta på filmen.
Zetfan som fortfarande var medvetslös började kvickna till taxibakluckan. Han började snyfta och gråta eftesom han trodde att han blivigt kidnappad av en nekrofilvåldtäktsyxsexmördare som skulle göra hemska och sjuka saker med hans bakdel. I bakluckan låg det en bandspelare. Zfetan som sett Sawfilmerna blev mycket rädd och tryckte på play. Liza Parklunds röst hördes.
"Hello, Ztefan! Up until now you thought you could commit these hideous crimes forever. But we, your coworkers, found a very interesting DVD on your desk. Well, let us say that you won't be seeing Smurfette for some time.
"We don't want you in our company anymore. Leave or die, make your choice! *klick*" Ztefan tjöt i bakluckan och fattade absolut ingenting förutom det att han blivigt utkastad från företaget.
Jag njöt. Åååh, vad jag njöt. Men... En på jobbet var helt övertygad om att Ztefan var oskyldig, och denne misstänkte mig.

Den nya chefen var ganska så tveksam till att ta emot mutorna, men när jag slängde in de omoraliska bilderna och texterna som jag snott från hans föregångares dator så gick han med på det och anställde mig. Han tyckte att jag verkade företagssam och initiativtagande. Han skulle bara veta. Nu kunde jag ägna mig åt att förskingra pengar och sno kontorsmaterial på heltid.
Men det fanns alltid medarbetare som ville ställa sig ivägen. De kontrollerade siffrorna lite väl noga, och jag fick hitta på nya saker att skylla på varje gång. Tyvärr gick de inte på det när jag sa att kommatecken var förbjudna enligt min religion och att på torsdagar så var fyror åttor och tvärtom. En del av dem klagade hos chefen, men han var för upptagen med materialet jag gav honom.
Det var särskilt två stycken på jobbet som var emot mig. Mina rivaler skulle man kunna säga. De hette Ztefans Kap och Bossle Bässervisser. Jag ska nu berätta om hur jag avlägsnade dem.
Jag hade tänkt hela natten, och dagen därpå hade jag forumelat min listiga plan för att bli av med Ztefan. Jag skulle sätta dit honom för dass-smuggling och smurfkidnappning. Alla skulle hata honom och spotta på honom helt oprovocerat. Innan jobber åkte jag till Clas Ohlson och köpte en rulle silvertejp, två kopparrör, en cirkelsåg och en dvd-film.
Sedan på lunchrasten kröp jag i de mystiska ventiulationssytemen i lokalerna för att gillra del ett av min fälla. Jag befann mig nu ovanför Ztefans kontor. Han satt och rökte snus i hemlighet. Den jäveln skulle minsann få.

Då arbetsplatsen sanerades sköts arbetssökandet upp för en tid, så när de nästa gång annonserade ut platser var jag beredd. Det var dessutom få som sökte sig dit, nu när ryktet om den lömska fiskpesten spridit sig. Jag redovisade min meritförteckning men blev ändå inte anställd, då chefen verkade ha någon sorts personligt ogillande mot mig. Kanske hade han misstänkt något när jag dök upp varje dag utan att vara anställd, och dessutom glömde kvar en och annan fisk i fikarummet då och då. Det är mycket möjligt att han kan ha sett någon sorts koppling mellan den förargliga fiskinvasionen och mitt smygeri, speciellt då jag ständigt gick omkring där med en portfölj full med fisk. Han hade ändå odlat misstankar emot mig, trots att jag alltid utgav mig för att vara en förbipasserande fiskförsäljare.
Jag insåg att jag var tvungen att göra något åt honom, så jag stal ett av hans brev för att kunna förfalska hans namnteckning. Först var jag tvungen att öva på den, så jag gick in på personaltoaletten och skrev den några gånger på väggen. Sen skrev jag lite snuskiga meddelanden så att det såg ut om om chefen signerat dem. Snart började folket på jobbet få reda på chefens snusk och började odla fientlighet gentemot honom. När han gick ut i fikarummet för att ta en kopp kaffe slogs den våldsamt ur handen på honom. Han skrek "vad gör du!? din jävel!" åt Lisa Parklund som örfilat koppen ur hans hand.
Jag låg gömd bakom några kartonger och bevittnade hela misshandeln. Hon slog ner chefen på golvet så att saliven sprutade ur hans mun. Sedan kom resten av kvinnorna på jobbet och bokstavligen sopade golvet med honom.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att han faktiskt var en snuskgubbe i hemlighet. han hade alltså hela sin dator fylld med omoraliska bilder och texter. Jag råkade visst bara avslöja honom.Nåväl, jag passade på att skriva en check till mig själv med hans namnteckning. Med dessa pengar skulle jag kunna muta den nya chefen, som skulle ersätta den gamla som avskedats för sexuella trakasserier och olaglig pervositet.

Jag arbetar som revisor, och jag ska nu berätta om olika saker jag gjort i mitt liv. En hel del av sakerna är jag inte stolt över, men de kanske kan tjäna som avskräckande exempel för framtida revisorer. En hel del av sakerna jag kommer att erkänna i denna nu påbörjade serie av inlägg skulle jag säkert kunna åka fast för, men på internet finns inga lagar, har jag hört. Om ni skulle få för er att rapportera mina brott mot vett och etikett - kom då ihåg att ni då begår ett brott eftersom ni alla har tystnadsplikt. Den saken gick ni med på när ni började läsa bloggen (jag hoppas att ni kom ihåg att läsa villkoren).

Min berättelse börjar under anställningsintervjun. Redan då var jag en elak en, och ville försäkra mig om att jag skulle bli anställd genom att sabotera för de andra. När man tänker efter var det egentligen inte så elakt. Det var en rättfärdigad handling, eftersom revisor-yrket är enormt tråkigt, och därför blev det nog bäst att jag besparade de andra arbetssökarna ett så tråkigt arbete. Dessutom skulle det inte vara rätt mot företaget att låta dem anställa någon som var mindre kapabel än vad jag var, och jag visste att jag var mest kapabel eftersom jag spionerade på spionerade på de andra utanför lokalerna.

När någon arbetssökande gick in så låtsades jag vara anställd där och hälsade dem välkomna. Sedan dunkade jag dem i ryggen och passade då på att tejpa fast en gammal äcklig fisk på ryggen på dem. Sedan, när de frågade om vägen till chefens kontor, visade jag dem åt helt fel håll så att de inte skulle hitta dit och gå vilse. På detta sätt fick de även gå runt och utsätta fler för stanken från den äckliga fisken, och på så sätt få de andra anställda att tycka illa om dem.

Tyvärr lyckades denna plan alltför väl. Det slutade med att de fick sanera hela stället för det spred sig en sort mögligt fiskliknande doft i lokalerna som brände i näsan, tårarna rann och ögonen sprack.
De oskyldiga arbetssökarna blev ivägskickad på fiskavvänjning och sedan satta i fosterhem i tre månader. Nu kanske ni kanske undrar varför de sattes i fosterhem? Eftersom brottet inte var allvarligt utan sågs mest som något olämpligt irriterande tvångsbeteende, bestämde man sig för att de skulle sättas i fosterhem för att uppfostras av ett missfoster. Nej, jag menar av fosterföräldrar! På så sätt skulle de lära sig vett och ettikett på nytt.

Förutom att saneringen av lokalerna bev mycket dyr var detta inte ett av mina allra värsta påhitt. Men på något sätt, någonstans i min djävulska revisorkropp njöt jag av det. Det kittlades oerhört i en onämnbar kroppsdel.