Mitt i en rymdstrid flög Allah Guld och Förhållande Kakel sina rymdskepp. Allah Guld hade förmodligen galaxens minst ödmjuka namn. Han kom från släkten Guld, som i flera generationer försörjt sig som gruvarbetare i en guldgruva. Eftersom Muhammed är ett såpass vanligt namn hade hans föräldrar tänkt att om folk döper sina söner efter profeten borde man även kunna döpa dem efter guden. Följaktligen hade Allah Guld ett förbluffande namn som ofta ingav en förvirrande respekt. Ett namn som Allah lät overkligt skrytsamt, men när dessutom efternamnet Guld lades till blev det så överdrivet att han kunde finna trygghet i dess högfärdighet. Inte nog med att han var döpt efter en gud, det fanns guld i hans namn också.
Förhållande Kakel hade ett mycket mer jordnära namn. Hans far kaklade badrum och hade menat att hans sons namn skulle påminna honom om vikten av att kaklet ska ha rätt proportioner.
"Matchtiden har börjat" utbrast Allah Guld. Varje rymdstrid var för honom en sport, en match som avgjordes av mod, snabbhet och precision. Han styrde skickligt sitt rymdskepp undan fiendens eldgivning. En av hans kamrater hade inte samma skicklighet, och flera laserskott genomborrade hans rymdskepp bakifrån.
"Han är i min bak!" skrek han. Vad gäller sista ord var detta ett av de märkligaste. Förhållande Kakel bedömde situationen. Han var den skickligare strategen av de två, och hade nu insett vad som måste göras.
"Typ, nå mannen. Bra, bra, bra. Låt oss motangripa. Den äckliga saken kom." Striden hade gått bra, ända fram tills den äckliga saken dök upp. "Jävlas du på mig?" skrek han åt den äckliga saken. Han hatade den äckliga saken, men han visste bäst hur man skulle besegra den och gav resten av sin skvadron goda taktiska råd. "Nå mannen, slå den i mellanögat."

Länge sedan, i den fjärran galaxen.
De tredje samlas
Stjärnkriget - västerns ryggsim
Kriget kom! Republiken mötte
två fyrkanter, bekämpar häftigheten
Ohederligheten fyller världen
Alliansens rymdgeneral är skicklig
Kidnappar D, talaren, beteendet
Det rätta avbrottet, alliansens trupper försöker sig på Förhållandes blomstrande genomförande.

Då arbetsplatsen sanerades sköts arbetssökandet upp för en tid, så när de nästa gång annonserade ut platser var jag beredd. Det var dessutom få som sökte sig dit, nu när ryktet om den lömska fiskpesten spridit sig. Jag redovisade min meritförteckning men blev ändå inte anställd, då chefen verkade ha någon sorts personligt ogillande mot mig. Kanske hade han misstänkt något när jag dök upp varje dag utan att vara anställd, och dessutom glömde kvar en och annan fisk i fikarummet då och då. Det är mycket möjligt att han kan ha sett någon sorts koppling mellan den förargliga fiskinvasionen och mitt smygeri, speciellt då jag ständigt gick omkring där med en portfölj full med fisk. Han hade ändå odlat misstankar emot mig, trots att jag alltid utgav mig för att vara en förbipasserande fiskförsäljare.
Jag insåg att jag var tvungen att göra något åt honom, så jag stal ett av hans brev för att kunna förfalska hans namnteckning. Först var jag tvungen att öva på den, så jag gick in på personaltoaletten och skrev den några gånger på väggen. Sen skrev jag lite snuskiga meddelanden så att det såg ut om om chefen signerat dem. Snart började folket på jobbet få reda på chefens snusk och började odla fientlighet gentemot honom. När han gick ut i fikarummet för att ta en kopp kaffe slogs den våldsamt ur handen på honom. Han skrek "vad gör du!? din jävel!" åt Lisa Parklund som örfilat koppen ur hans hand.
Jag låg gömd bakom några kartonger och bevittnade hela misshandeln. Hon slog ner chefen på golvet så att saliven sprutade ur hans mun. Sedan kom resten av kvinnorna på jobbet och bokstavligen sopade golvet med honom.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att han faktiskt var en snuskgubbe i hemlighet. han hade alltså hela sin dator fylld med omoraliska bilder och texter. Jag råkade visst bara avslöja honom.Nåväl, jag passade på att skriva en check till mig själv med hans namnteckning. Med dessa pengar skulle jag kunna muta den nya chefen, som skulle ersätta den gamla som avskedats för sexuella trakasserier och olaglig pervositet.

Alkoholmissbruk är inte vackert. Därför borde väl någon rimligtvis konstruera en maskin som kan bota beteendet. Det finns ingen vettig anledning att fördröja skapandet av en maskin som kan pressa ut alkoholismen i form av en vätska. Teknologin som behövs finns redan tillgänglig, så varför har ingen skridit till verket?

Vid överdriven alkoholkonsumtion börjar kroppen producera en illvillig illgrön kroppsvätska. Denna vätska bosätter sig sedan i levern och kan leda till alla sorters äckliga sjukdomar som man förknippar med alkoholism. Beroende av alkohol skapas av vätskans självbevarelsedrift, då den signalerar till kroppen att inta mer alkohol för att fortsätta att producera flytande alkoholism. Därför borde denna vätska kunna utpressas ur kroppen med en lämplig maskin, och på så sätt bota patienten från sitt beroende.

Ni känner säkert till de fem smakerna: beskt, surt, sött, salt och peppar. Få känner däremot till deras historia, eller det rådande smakpolitiska läget. Eftersom Bävern Bodil har utnämnt mig till informationsansvarig måste jag därför förklara hur allting hänger ihop. Idag ska jag tala om smakkriget, som utkämpades år 1985.

En dag enades salterna under gemensam flagg för att ta makten av samtliga smaklökar. Pepparn gjorde motstånd genom att skapa ett syntetiskt saltenzym som ersättning, men salterna bildade en allians med dem och de sedan gick med enad front för att rena smaklökarna från de mindre värda smakerna. Salt är nämligen smakernas motsvarighet till nazister.

Men sötman då? Den måste väl ändå motsäga sig korruption? Beskheten ville väl ingen ha att göra med så de har inte hela kontrollen. Beskheten ville som sagt ingen alliera sig med, och utgjorde därmed inget hot mot den farliga peppar- & saltalliansen. De övriga smakerna var därför tvugna att raskt enas och gå hårt emot salt & peppar, annars kanske beskheten i sin bitterhet gått med dem tillfälligt och försökt ta över hela tungan själva efter att utrotningen blivit avklarad.

Sötman fick stark militär makt från Aspartamklanen och Sukralosklanen, eftersom Sukralos är ett kalorifritt sötningsmedel. Dess E-nummer är E955 och är 500-600 gånger sötare per viktenhet än vanligt socker, vilket gör det dubbelt så sött som sackarin och fyra gånger så sött som aspartam. Det blir en mäktig fiende, men saltsoldaterna bar på salthet och smittade därmed de söta och förpestade dem tills de omvänds till saltsmak och därmed förrådde sitt söta kungarike.

Efter krigets slut delades tungan upp i de områden som vi nu är vana vid. Dock har en del nyliga händelser hotat smakfreden.

Coca Cola Light sötas numera med Surkalos, och troligen en del andra lightläsker också. Colan är en av de populärare dryckerna i världen och då kommer Sukralosen i kontakt med DNA när människor dricker läsken. På så vis infekterar den människokroppen och förökar sig. Kroppens immunförsvar har insett hotet från allt sött och har därför producerat antikroppar som de beväpnar sockrets fiender med, och sen har de stöd av alla tidningar som riktas mot kvinnor som försöker minska produktionen av allt sött.

Godisindustrin har korrumperat tandläkarkåren så att de lagar hålen med 150% rent socker. De har även gått ihop med ett hemligt biogenetiskt forskningsföretag som har utvecklat ett biogenetiskt artificiellt intelligenssockerpollym som ska ta över kroppen och styra den. Detta skulle ha stärkt de sötas maktposition och på så sätt upprätthålla maktbalansen, men pepparn skickade in ninjapeppar som gjorde en statskupp och lyckades döda den söta ledaren Muhammed Ali III, så de söta är förvirrade och därmed sårbara.

Tandläkarkårens aktier sjunker dramatiskt i värde. Vad ska de ta sig till nu då? De måste antingen försöka att sälja aktierna till ett fattigt folk i fjärde världen, eller så drar de ut fler tänder än vad de behöver. Tänderna lär sälja bra på svarta marknaden, och då har det gått runt och de klarar sig. Det är nog ändå inte så stor ekonomirisk, tandläkare tar ju omoraliskt mycket betalt. Nu kanske ni undrar vad de gör med alla sina pengar? De investerar dem i vapen som de sen slår ut folks tänder med! Claes Ohlson-hammares priser har stigit högt med ungefär 3%. Claes Ohlson-hammaren är ett formidabelt tillhygge för att avlägsna folks tänder, men tandläkarna är snåla och vill inte betala mer än 20kr, även om de inte köper hamrarna själva. De får ju staten betala. Tror du tandläkare köper sina instrument själva!?

Vi måste göra något för att stoppa detta! Ja, vi måste bilda en hemlig antitandläkarallians!

Det är i dag viktigt, liksom förr i tiden, att skydda sina ägodelar från skador och slitage. I alla tider har man försökt bygga saker som står stadigt i alla tider, som pyramider och statyer, men allt förfaller till förfallna fallskärmar och vattenfall. Det enda sättet som fungerar, som jag kommit fram till nu, och som ingen uppfunnit tidigare, är metoden som jag kallar för skyddskrossning.

Genom att skyddskrossa saker hindrar man dem från att gå sönder. Om de redan har gått sönder kan de inte gå sönder en gång till. Det är därför som det lutande tornet i Pisa fortfarande står kvar. Det lutar eftersom det gick sönder, men inte tillräckligt mycket för att bli trasigt. Därför står det fortfarande kvar för att det inte kan gå sönder igen. Pyramiderna eroderar också i långsam takt eftersom ingen var omtänksam nog att krossa dem efter att de byggts upp. Därför röstar jag, i mina sinnens fulla bruk och mitt ämbetes fulla kraft och handen på hjärnan, att vi nu måste krossa pyramiderna för att bevara dem till framtida generationer i form av smågrus, storgrus och mellanstora stenar.

Jag arbetar som revisor, och jag ska nu berätta om olika saker jag gjort i mitt liv. En hel del av sakerna är jag inte stolt över, men de kanske kan tjäna som avskräckande exempel för framtida revisorer. En hel del av sakerna jag kommer att erkänna i denna nu påbörjade serie av inlägg skulle jag säkert kunna åka fast för, men på internet finns inga lagar, har jag hört. Om ni skulle få för er att rapportera mina brott mot vett och etikett - kom då ihåg att ni då begår ett brott eftersom ni alla har tystnadsplikt. Den saken gick ni med på när ni började läsa bloggen (jag hoppas att ni kom ihåg att läsa villkoren).

Min berättelse börjar under anställningsintervjun. Redan då var jag en elak en, och ville försäkra mig om att jag skulle bli anställd genom att sabotera för de andra. När man tänker efter var det egentligen inte så elakt. Det var en rättfärdigad handling, eftersom revisor-yrket är enormt tråkigt, och därför blev det nog bäst att jag besparade de andra arbetssökarna ett så tråkigt arbete. Dessutom skulle det inte vara rätt mot företaget att låta dem anställa någon som var mindre kapabel än vad jag var, och jag visste att jag var mest kapabel eftersom jag spionerade på spionerade på de andra utanför lokalerna.

När någon arbetssökande gick in så låtsades jag vara anställd där och hälsade dem välkomna. Sedan dunkade jag dem i ryggen och passade då på att tejpa fast en gammal äcklig fisk på ryggen på dem. Sedan, när de frågade om vägen till chefens kontor, visade jag dem åt helt fel håll så att de inte skulle hitta dit och gå vilse. På detta sätt fick de även gå runt och utsätta fler för stanken från den äckliga fisken, och på så sätt få de andra anställda att tycka illa om dem.

Tyvärr lyckades denna plan alltför väl. Det slutade med att de fick sanera hela stället för det spred sig en sort mögligt fiskliknande doft i lokalerna som brände i näsan, tårarna rann och ögonen sprack.
De oskyldiga arbetssökarna blev ivägskickad på fiskavvänjning och sedan satta i fosterhem i tre månader. Nu kanske ni kanske undrar varför de sattes i fosterhem? Eftersom brottet inte var allvarligt utan sågs mest som något olämpligt irriterande tvångsbeteende, bestämde man sig för att de skulle sättas i fosterhem för att uppfostras av ett missfoster. Nej, jag menar av fosterföräldrar! På så sätt skulle de lära sig vett och ettikett på nytt.

Förutom att saneringen av lokalerna bev mycket dyr var detta inte ett av mina allra värsta påhitt. Men på något sätt, någonstans i min djävulska revisorkropp njöt jag av det. Det kittlades oerhört i en onämnbar kroppsdel.

Jag, Ulf Dahlquist, trodde att alla i redan hade bloggar. Idag fick jag berättat för mig att det inte låg till så, och jag, Ulf Dahlquist, fick arbeta i mitt anletes svett för att skapa en egen. Ni har nu förstört mig!

 Det finns inte mycket som jag, Ulf Dahlquist, kan berätta. Just nu arbetar jag för att hjälpa svältande advokater i Panama.

En av de fördomar som kretsar kring dem är att fingrar är deras naturliga föda. Låt mig därför lysa upp de mörka vrår i er läsares huvuden, där sådana vanföreställningar kan gömma sig, och informera er om att de är vegetarianer och bara äter salladsfingrar.

Däremot har de blivit av med fingrarna och vill  komma med i rekordboken som männen med flest fingrar. Advokaterna hittar man inte på gula sidorna.