Jag arbetar som revisor, och jag ska nu berätta om olika saker jag gjort i mitt liv. En hel del av sakerna är jag inte stolt över, men de kanske kan tjäna som avskräckande exempel för framtida revisorer. En hel del av sakerna jag kommer att erkänna i denna nu påbörjade serie av inlägg skulle jag säkert kunna åka fast för, men på internet finns inga lagar, har jag hört. Om ni skulle få för er att rapportera mina brott mot vett och etikett - kom då ihåg att ni då begår ett brott eftersom ni alla har tystnadsplikt. Den saken gick ni med på när ni började läsa bloggen (jag hoppas att ni kom ihåg att läsa villkoren).

Min berättelse börjar under anställningsintervjun. Redan då var jag en elak en, och ville försäkra mig om att jag skulle bli anställd genom att sabotera för de andra. När man tänker efter var det egentligen inte så elakt. Det var en rättfärdigad handling, eftersom revisor-yrket är enormt tråkigt, och därför blev det nog bäst att jag besparade de andra arbetssökarna ett så tråkigt arbete. Dessutom skulle det inte vara rätt mot företaget att låta dem anställa någon som var mindre kapabel än vad jag var, och jag visste att jag var mest kapabel eftersom jag spionerade på spionerade på de andra utanför lokalerna.

När någon arbetssökande gick in så låtsades jag vara anställd där och hälsade dem välkomna. Sedan dunkade jag dem i ryggen och passade då på att tejpa fast en gammal äcklig fisk på ryggen på dem. Sedan, när de frågade om vägen till chefens kontor, visade jag dem åt helt fel håll så att de inte skulle hitta dit och gå vilse. På detta sätt fick de även gå runt och utsätta fler för stanken från den äckliga fisken, och på så sätt få de andra anställda att tycka illa om dem.

Tyvärr lyckades denna plan alltför väl. Det slutade med att de fick sanera hela stället för det spred sig en sort mögligt fiskliknande doft i lokalerna som brände i näsan, tårarna rann och ögonen sprack.
De oskyldiga arbetssökarna blev ivägskickad på fiskavvänjning och sedan satta i fosterhem i tre månader. Nu kanske ni kanske undrar varför de sattes i fosterhem? Eftersom brottet inte var allvarligt utan sågs mest som något olämpligt irriterande tvångsbeteende, bestämde man sig för att de skulle sättas i fosterhem för att uppfostras av ett missfoster. Nej, jag menar av fosterföräldrar! På så sätt skulle de lära sig vett och ettikett på nytt.

Förutom att saneringen av lokalerna bev mycket dyr var detta inte ett av mina allra värsta påhitt. Men på något sätt, någonstans i min djävulska revisorkropp njöt jag av det. Det kittlades oerhört i en onämnbar kroppsdel.